Ekologisk bekämpning
SJV broschyr (utgiven 2001) om bekämpningen av varroakvalster med ekologiska metoder
Varroakvalstrets biologi
Varroakvalstret är ett spindeldjur och har därför 4 par ben. Det har samma rödbruna färg som bilusen (Braula coeca), med vilken det kan förväxlas. Bilusen har emellertid i sin egenskap av insekt (Tvåvingar, Diptera) endast 3 par ben. Kvalstret är ca 1,7 mm brett och 1,3 mm långt. Bilusen har ungefär samma storlek men är mera långsmal. Med sina stickande och sugande mundelar genomborrar kvalstret värddjurets mjukare kitinpartier för att suga den hemolymfa (”blod”), som det livnär sig av.
Det är endast honor av kvalstret som påträffas på de vuxna bina. De transporteras med ambina till yngelcellerna och flyttar vid larvernas matning över till dem. För att producera avkomma måste kvalstret ha tillgång till biyngel. Honan föredrar drönaryngel framför arbetaryngel och söker sig till en larv som snart skall täckas av bina. Äggläggningen börjar omkring 2 dygn efter att cellen täckts. Sedan lägger honan ägg med c:a 30-36 timmars intervall. Det första ägget utvecklas normalt till en hanne och de därpå följande till honor. Varroaynglets utvecklingstid är omkring 6 dygn varför biynglets täckningstid är en begränsande faktor för varroapopulationens tillväxt. Kvalsterlarverna (nymferna) livnär sig genom att suga hemolymfa ur biynglet, som därigenom skadas. När flera kvalsterhonor går ner i samma cell blir skadorna ofta så allvarliga, att individer med förkrympta vingar eller andra missbildningar uppstår. De färdiga kvalsterhannarna har förkrympta mundelar och dör därför snart men parar sig dessförinnan med de honor, som utvecklats i samma cell. Honorna följer med värdbiet, då det lämnar sin cell och förflyttar sig sedan aktivt till andra bin. De lever under sommaren cirka 2 månader och under vintern 7 månader.
Varroakvalstrens förökning och spridning
Varroans förökning inom bisamhället
Parasiternas förökning i samhället kan gå så snabbt att deras antal 10-faldigas på ett år. Först under det tredje eller fjärde året efter det att den första varroahonan fått fotfäste har de blivit så många (10 000 eller flera) att samhället skadas allvarligt och visar tydliga tecken på svaghet. Om ingenting görs, dör samhället efter ytterligare något år.
Varroans spridning mellan bisamhällen
Röveri och parasitangripna felflygande bin och drönare sprider varroakvalstret till ännu inte attackerade samhällen. Den naturliga utbredningshastigheten på detta sätt och genom svärmning uppskattas till ca 5 km per år. Genom mänskliga åtgärder, såsom vandringsbiskötsel, handel med drottningar och långväga transporter av bin har parasiten fått en global utbredning, som kan betecknas som explosionsartad. För att risken för varroaparasitens vidare utbredning i Sverige skall minskas finns restriktioner för import av bin.
Varroaangreppets symptom på bina
Som nämnts ovan kommer symtomen oftast först 3-4 år efter primärangreppet. Ju större antal kvalster som deltog i primärangreppet och ju sämre kondition samhället då hade desto tidigare visar sig symtomen. Missbildade och flygoförmögna bin visar sig på flustret, där man också kan finna puppor, som dött till följd av varroanymfernas utsugning och sedan släpats ut av bina. Genombitna cellock och ett oregelbundet yngelläge med många tomma celler är andra tecken på vad som skett. Kvalster på de vuxna bina är svåra att upptäcka. Om parasiternas antal är mycket stort, kan man händelsevis få se någon av dem på ett ambi.
Källa: SJV, 2005